Tiden kryper fram riktigt långsamt. Och jag är bitter och ganska låg just nu. Och just idag är en riktigt dålig dag av många anledningar.

Herregud vad det här tar tid!!!

Jag har roat mig med att känna efter hur kroppen funkar utan Pergotime/Ovitrelle. Jag fick solklara symptom efter den tid då ägglossningen borde ha varit. Molvärk och superömma bröst. Jag började spekulera i om jag kanske ändå hade ägglossat på egen hand. Men den idén har jag fått lov att slå ur hågen, för inte får jag någon mens inte.

Det är bara att inse. Min kropp funkar verkligen inte alls.

Lite drygt två månader kvar. Och dag 15 i min menscykel. Fast jag håller inte så noga koll på menscykeln nu. Jag vet att jag inte kommer att ägglossa och jag väntar mig därmed ingen mens om ett par veckor. Skulle jag blöda skulle jag bli mycket förvånad.

Jag ska se över min samling med recept. Jag antar att jag kommer att få börja ivf-karusellen med en sån kur för jag har för mig att man ska börja i samband med en menstruation?

Om nu bara dagarna ville flyga iväg tills det är dags.

På listan över saker man inte vill höra när man har 68 evighetslånga dagar kvar är: ”Ja men då rullar det på.”

WTF?! Det är över två månader kvar. Under den tiden ska jag fylla 35 och känna mig än mer gammal och förbrukad än jag redan gör.

Fan fan fan.

Igår kväll grubblade jag. Jag låg och funderade på allt som ska stämma. Jag oroar mig för att jag inte ska få fram nog med ägg, att de inte ska dela sig ok, att det inte ska fästa.

Jag vet att jag kommer att passa på att njuta av eventuell ruvning. Det kan vara det närmaste jag kommer en graviditet någonsin igen.

Det är det som kommer efteråt som jag oroar mig för också. Misslyckandet.