dag 36
Testade i morse för säkerhets skull. Negativt såklart. Ringde kvinnokliniken och när de ringde upp så bad jag om VUL för att kolla om äggblåsorna sitter kvar. Sköterskan vrenskades och menade att det inte var nödvändigt. Jag försökte förklara att jag vid åtminstone två tillfällen har varit där, gjort VUL efter att inte haft mens på tre månader och då har äggblåsorna suttit kvar. Hon sa att hon skulle prata med läkaren och sen ringa tillbaka till mig på eftermiddagen.
På eftermiddagen ringde hon och sa att nåt VUL får jag inte. Läkaren tycker att det är onödigt. De undrade om jag kanske testat för tidigt och vill att jag ska vänta en vecka och testa igen. Sen när jag får mens så ska jag äta Pergotime igen. Så ska jag dit och ta blodprov på dag 21 och dag 25 för att kolla om jag ägglossat, men inget VUL den här gången.
Om jag inte får mens så ska jag vänta och sen äta Primolut. När jag frågade hur länge så sa hon tre månader. Varpå jag bröt ihop i telefonen, grät som en tok och sa att det är ett förbannat ineffektivt sätt att skaffa barn om jag ska sitta i tre månader och vänta på en mens som jag vet inte kommer. Hon undrade om mensen jag haft innan jag började med Pergotime var normal så jag berättade att den kom av Primolut. Som så många gånger förr.
När jag börjar be om mer hjälp så pratas det om att jag kanske kommer att få remiss ner till IVF-enheten. Vilket skrämmer mig. För om det blir så, så kommer ju syskon att kosta pengar eftersom man inte får det subventionerat av landstinget. Och jag är inte alls säker på att det kommer att vara ett alternativ för pojkvännen. Jag som drömt om barn som kan växa upp närmare varandra som syskon. Min dotter är nästan 10 år, det är väldigt stort glapp det. Jag vet att jag låter som en bortskämd skit när jag säger så, men det har varit min dröm. Och nu känns det inte alls som att de är beredda att sträcka sig en millimeter för att hjälpa. Bara standard-behandling, oavsett om det funkar på just mig. Är det för mycket begärt om jag vill att de ska försöka vara lite flexibla?
Satt på kontoret på jobbet och grät som en idiot efteråt. Min chef kom in och pratade lite. Det är skönt att kunna prata med henne. Hennes syster har gjort IVF, så hon har åtminstone lite koll på hur jobbigt det kan vara om man har svårt att bli gravid. Hon sa att jag kunde gå hem tidigare om jag behövde, och efter att ha tittat på mina rödgråtna ögon i spegeln gjorde jag det.
*gråter*
känner så med dig!!!!
Men visst kan ni väl få landstings IVF? Din pojkvän har väl inga barn sedan innan?
*kramar om*
Jo det får vi. Första gången. Det är värre med ev syskon sen. För det får vi betala för. Och jag kanske är fånig, men jag hade en dröm om två barn som är närmare varann i ålder. Dottern är ju så stor så de kommer ju aldrig att leka ihop.
Och som sinnesstämningen är idag känns det fjärran att något ens ska funka.
Jag tror att vi som har svårt att få barn helt enkelt får tänka om i avseendet att ha tätt mellan barnen. Och vet du, jag önskade också det förr. Men nu känns det inte alls viktigt längre. Jag tror inte att jämngamla syskon har ett roligare liv än andra.
En sak till. Vänta tre månader verkar ju helt idiotiskt! Min gyn har sagt att har mensen inte kommit på dag 40 (förutsatt att man sett äggblåsor på vul) så ska man ta ett test. Är det negativt har man inte lyckats och kan då börja om med gulkroppshormon. Ta du dina Primolut ändå, sen Pergo och ring och boka in tid för blodprov. Din läkare vet ju inte att blödningen inte var mens efter ägglossning, ellerhur? Eller bäst, finns det någon annan läkare du kan vända dig till? Privat?
Kram!