Lilla knyttet

Förra året var jag och pojkvännen ner och tittade på när de tände brasan. Byn verkligen kryllar av småbarnsföräldrar och alla var där med barnvagnar så längt ögat nådde.

Pojkvännen hade precis fått kalla fötter (efter att först ha varit helt med på att skaffa barn) och ville inte alls säga om han någonsin ville ha barn. Han kunde inte då kläcka ur sig att det hängde på det praktiska utan han bara backade ut.

Jag stod där med tårar i ögonen och en stor klump i halsen och tittade på alla de som stod där så lyckligt. Och jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle ha en familj att göra sånt där med. Valborg är ju den helg som dotterns far alltid lägger beslag på henne liksom han gör precis när han känner för det. Det var hemskt och jag visste inte vad jag skulle göra.

I år stod jag där igen, men hjärtat fyllt av längtan. Men i år har jag någon slags hopp i alla fall. Jag vet att vi kommer att försöka. Jag vill också ta med barnvagnen ner dit tillsammans med mina vänner.